Landet lagom?
Sverige, landet lagom sägs det. Möjligt att det stämer, men definitivt inte i mitt fall. Finns ingenting i mitt liv som är lagom. Äta lagom, dricka lagom, handla lagom, njuta lagom, sova lagom, spendera lagom, lagom mycket idér, lagom möjligheter, lagom med tid, leva lagom? Nej det är alldeles för ofta för lite eller för mycket, oftast är det sist nämt som gäller. Inte ens livets första landstingsval räcker det att man deltar i en gång tydligen. Skulle ju också kunna vara ett tecken på hur väl ställt man egentligen har det.
la numero uno
Någon säger plugga, någon ber mig ta det lugnt och sluta få panik -tänk!, någon säger speeda på, någon tycker paris, någon annan barcelona och någon England. Andra tycker jobba i göteborg, malmö stockholm? och skaffa eget, stanna hemma ett halvår och jobba och res sedan igen, plugga språken du vart så inne på, volontärjobba, sydamerika, afrika, indien, australien. Åk till Svalbard och jobba en säsong, upp till skidfjällen, åk till värmen.
Problemet är att jag vill göra allt, precis allt. Vart börjar jag? Det enda jag vet är att pluggandet inte ligger först på listan.
Hej jag heter Katri,
jag bor i Sverige, ett land där jag som snart 21 år har alldeles för mycket val och möjligheter. Jag har gått 12 år i skolan, klarat av det hyfsat bra och relativt lätt (med vissa undantag). Har efter det jobbat om inte heltid så i alla fall såpas att jag klarar mig. Har familj som bryr sig och stöttar, vänner som finns där och jag klagar på livet för att jag inte får spendera det som de senaste månaderna på rundresa i sydostasien. Jag hade möjligheten att i 3 månader bara glassa runt, ta livet som det kommer, se hur livet kan se ut för andra, se en annan verklighet förvånas och förundras över andra människor och hade nog de bästa månaderna i mitt liv. Efter det kunde jag åka hem, fortsätta med mitt liv i den verklighet jag är uppväxt i, i jämförelsevis en jäkligt bra verklighet. När jag jobbar är det 5 dagar i veckan som gäller, lediga helger och rätt mycket långhelger och andra ledigheter dyker upp titt som tätt. Jag klagar för att jag har tråkigt, det blev jobbigt att komma hem.
Mitt i allt detta dyker bilder upp på barnen som bodde på barnhemmet vi besökte i Kambodja, taxichauffören som körde oss till flyplatsen i bangkok, alla de människor som inte hade någonstans att bo, inga pengar till varken kläder eller mat. Barn som förvisso fått lite fler möjligheter i och med barnhemmet men ändå inte mycket, ingen familj, ett liv där skitiga lokaler och en ännu skitigare gata utanför är verkligheten. Chauffören som berättade att han är ledig 5 dagar om året, max, för att få råd med boende och mat. Man skämdes när man berättade att man var ute och reste i 3 månader, de frågade om man jobbade, pluggade, hade sommarlov eller hur det gick till att vi kunde vara borta så länge... Vi tog studenten för 2 år sedan, vi jobbar lite grann hemma och nu är vi nu är ute och reser kastar bort varenda krona vi tjänat ihop. När vi kommer hem så finns det möjligheter ändå, vi tar dagen som den kommer och blir trötta när folk börjar tjafsa om vad man ska göra med sitt liv i framtiden, vi tar det väl som det kommer. De människor man stött på har inte den möjligheten, de måste planera för sitt liv, de kan inte ta dagen som den kommer om de vill överleva veckan, de måste ha en plan och de måste följa den för att få det att gå ihop.
Ilandsproblem, ännu en gång. Är man bortskämd eller bara korkad? Är det så att man även här behver ha en plan och sedan följa den, är jag dum som påstår att man kan ta en dag i taget och livet som det kommer? Har jag rätt att klaga? Måste jag vara nöjd bara för att jag har det bra i jämföresle med andra? Livet är orättvist, vad gör vi åt det?
Problemet är att jag vill göra allt, precis allt. Vart börjar jag? Det enda jag vet är att pluggandet inte ligger först på listan.
Hej jag heter Katri,
jag bor i Sverige, ett land där jag som snart 21 år har alldeles för mycket val och möjligheter. Jag har gått 12 år i skolan, klarat av det hyfsat bra och relativt lätt (med vissa undantag). Har efter det jobbat om inte heltid så i alla fall såpas att jag klarar mig. Har familj som bryr sig och stöttar, vänner som finns där och jag klagar på livet för att jag inte får spendera det som de senaste månaderna på rundresa i sydostasien. Jag hade möjligheten att i 3 månader bara glassa runt, ta livet som det kommer, se hur livet kan se ut för andra, se en annan verklighet förvånas och förundras över andra människor och hade nog de bästa månaderna i mitt liv. Efter det kunde jag åka hem, fortsätta med mitt liv i den verklighet jag är uppväxt i, i jämförelsevis en jäkligt bra verklighet. När jag jobbar är det 5 dagar i veckan som gäller, lediga helger och rätt mycket långhelger och andra ledigheter dyker upp titt som tätt. Jag klagar för att jag har tråkigt, det blev jobbigt att komma hem.
Mitt i allt detta dyker bilder upp på barnen som bodde på barnhemmet vi besökte i Kambodja, taxichauffören som körde oss till flyplatsen i bangkok, alla de människor som inte hade någonstans att bo, inga pengar till varken kläder eller mat. Barn som förvisso fått lite fler möjligheter i och med barnhemmet men ändå inte mycket, ingen familj, ett liv där skitiga lokaler och en ännu skitigare gata utanför är verkligheten. Chauffören som berättade att han är ledig 5 dagar om året, max, för att få råd med boende och mat. Man skämdes när man berättade att man var ute och reste i 3 månader, de frågade om man jobbade, pluggade, hade sommarlov eller hur det gick till att vi kunde vara borta så länge... Vi tog studenten för 2 år sedan, vi jobbar lite grann hemma och nu är vi nu är ute och reser kastar bort varenda krona vi tjänat ihop. När vi kommer hem så finns det möjligheter ändå, vi tar dagen som den kommer och blir trötta när folk börjar tjafsa om vad man ska göra med sitt liv i framtiden, vi tar det väl som det kommer. De människor man stött på har inte den möjligheten, de måste planera för sitt liv, de kan inte ta dagen som den kommer om de vill överleva veckan, de måste ha en plan och de måste följa den för att få det att gå ihop.
Ilandsproblem, ännu en gång. Är man bortskämd eller bara korkad? Är det så att man även här behver ha en plan och sedan följa den, är jag dum som påstår att man kan ta en dag i taget och livet som det kommer? Har jag rätt att klaga? Måste jag vara nöjd bara för att jag har det bra i jämföresle med andra? Livet är orättvist, vad gör vi åt det?
