människa som människa

Läser en text som någon skrivit någon annanstans i cyberspace, det är så väl skrivet. Så många känslor och så många skildringar på bara några rader. Det kunde varit bättre men det är ändå bra, inte bäst men mycket mycket bra. Personen som skrivit har jag mycket svårt för och har länge haft. Det bygger mest på gammalt trams och kanske var jag den tramsiga, kanske var det personen i fråga och kanske har vi båda blivit äldre och klokare, lagt tramset bakom oss, förmodligen. Men tydligen inte, för jag tål det inte, jag kan knappt erkänna för mig själv att jag tycker texten är bra. Varför är det så? Är man så idiotiskt funtad att man inte kan bli glad för andra? Eller är det bara jag? Är det bara så med personer man inte tycker om eller är det rent faktikst så att man även har svårt att glädjas för de man tycker om? Förmodligen är det inte samma sak, jag vet att jag gläds åt mina nära och kära när de gör något bra, men man kan ju börja fundera. Undrar om personen som skrev texten har ändrats, undrar om det är någon vits med att känna sig dum, kanske är skribenten precis samma skrot och korn som då, kanske är jag det med. Vem vet.

Jag sitter här tom på idéer men känner att jag vill skriva. Jag vill trycka ner bokstäverna på tangentbordet och bilda en text, svart på vitt. Men jag har inget ämne. Att skriva är oftast lättast när starka känslor svallar upp, ännu lättare brukar det bli om det är negativa känslor så som avsky, hat och irritation. Det får mig att undra. Är man i allmänhet dålig på att uttrycka sig när man är lycklig? När jag tänker efter är ju det mesta man hör klagosånger på allt från väder och vind till skatter och icke fungerande samhällssystem. Små kommentarer om hur skönt det är ute idag smiter in lite då och då, speciellt nu i den tidiga våren, men de åtföljs ofta av suckar och stön om att man istället för att vara ute måste sitta inne och jobba. Den mesta musiken som är riktigt bra är också många gånger negativ. Å andra sidan kan musik i mina öron aldrig vara negativ, med några få undantag. Men hör på det här! I mina öron är musik alltid positiv. Detta inlägg fick med de sju orden en mycket positivare inställning. Det kanske är det största problemet egentligen? Att vi uttrycker oss positivt men gör det på ett negativt sätt. Jag vet att jag gör det och jag vet att jag ibland suckar bara för att ha någonting att göra eller "säga". Tänk om man kunde bjuda på ett skratt eller leende varje gång istället. Plötsligt har en text bildats, trots att jag inte hade något ämne. 256 ord, 1123 tecken har dittills bildats bara så där, svart på vitt. Jag är nöjd.