Romer som inte är välkommna
Skulle sova i går, fastnade i Debatt istället, förfasades över människor, hyllade andra. Visst är vi alla olika, det är väl livets fina? Men ibland alltså, ibland vill jag inte vara med. Blir så less.
Främlingsfientliga krafter i detta land har lärt sig. Lärt sig retoriken. Lärt sig att säga, att jo vi tycker visst om alla. Nej vi vi vill inte skicka ”hem” alla med utländsk härkomst. De har lärt sig att säga att vi först måste börja med de människor som redan finns i vårt land. Svenska som icke svenska. Det är de människor vi måste hjälpa först, innan vi hjälper världen.
De som är här illegalt räknas dock inte. De är inte vårt ansvar, landet de kommer från är skit och därför ska vi inte bry oss.
Lösningen på de kåkstäder som runt om våra städer växer fram är att ta bort dem. I Stockholm har man bestämt att det är under en människas värde att leva så, dessutom får man inte bosätta sig vart som helst på kommunens mark. Människorna som bor där måste alltså bort, om det så innebär med poliseskort.
Ja okej, jag håller med. Det borde vara under alla människors värdighet att leva så, herregud alla borde väl få bo så att de kan hålla sig friska, varma och lyckliga. Men att lösningen skulle vara att bestämma att nej, här får ni inte vara. Sen då? Ja vi löste ett problem, vi tvingade människor att lämna sina bosättningar, kåkstaden på just den platsen försvann. Men sen?
Vi skyller på Rumänien. De tar inte hand om sin befolkning. Vi lägger all skuld på dem. De är med i EU, de har lovat att ta sitt ansvar.
Ja fine, men människorna är HÄR nu, i Sverige. Vart ligger vårt ansvar? Det handlar om människor. Människor med känslor, tankar och behov. Precis som jag. Precis som DU.
Ibland skäms jag över att kalla detta land för vårt.
Vi bor på EN planet, Sverige ligger på den planeten. EN rund massa som VI alla människor DELAR på. Vi måste hjälpa varandra. Att peka finger hjälper inte, det hjälpte inte på dagis och det hjälper inte nu.
Samhällets bristande respekt för ett N e j
Jag dansar, tillsammans med vänner. På ett trångt dansgolv. Det är varmt och stämningen är god, vätska töms ur glas och flaskor, sånger sjungs med i och skratten avlöser varandra. Ben som rör sig, armar som försöker göra sitt, ett tankesystem som inte bryr sig om annat än det som sker i stunden. En stund som snabbt byter karaktär. För bakom mig finns någon, givetvis det är trångt. Men denna någon är lite väl nära och dennes armar är plötsligt runt mig. Jag har inte sett ansiktet men jag förmodar att det är en man. Händerna rör sig över min kropp, tar på ställen och på ett sätt jag inte tycker är okej.
Jag var ute på krogen i helgen. Höll till på dansgolven, inte särskilt berusad. Fullt medveten om vad som hände runt i kring. Första gången på ganska länge jag svängde runt ute faktiskt. Vad som slog mig, mellan insikterna om att musik förändras och jag blir äldre, var att jag glömt vad man får stå ut med som tjej, där i trängseln..
På någon sekund är man fast och den närgångna personen har definitivt korsat en gräns. Vännerna förstår direkt, även andra i närheten förstår. Jag vill inte och det kan mina medmänniskor uppfatta. Hjälpen är framme på en millisekund och en vänlig hand har dragit mig där ifrån.
Jag slås då av insikten som så många gånger förr. Män är från mars. De pratar ett annat språk. Tills jag tänker en gång till. Det kan väl inte vara en förklaring? Det kan inte vara svaret och det som berättigar detta beteende?
Någonting stämmer inte i vårt samhälle, när människor tror att det är okej att göra som man vill för att alkohol är inblandat, för att det är trångt och bara för att man själv vill. Respekten för medmänniskan är som bortblåst. Varför och hur kan det vara så, vad är det som gör att detta är ett beteende som anses vara okej.
Är det vi, runt om som inte är tydliga nog? Är det signalerna i samhället som inte går fram, eller finns dem ens? Vad lär vi våra barn och varandra? Det är ju uppenbart att någonting är infekterat.
Detta är små händelser. Händelser som inte bara jag utan i princip alla tjejer är med om. Inte en gång per kväll utan snarare tio.
Jag tänker på alla de våldtäktsdomar och framförallt icke domar som på sistone varit på tapeten. Hur ett nej inte kan betyda nej. Grundläggande. Hur man som gärningsman kan skylla på att man inte förstod, eller ville förstå? Någonstans finns den bristande länken. Ickerespekten för ett nej, ett samhälle som på något sätt tycker det är okej att bara köra på och köra över.
Vi skämtar bort det, konstaterar ännu en gång att män måste vara från mars. Svär och går därifrån.
Redan där på dansgolvet är betydelsen av ett nej som bortblåst. Det är ett stort jävla världsproblem, hur löser vi det?
En femårings insikt
Den uppfriskande känslan av att göra någonting nytt, litet som stort. Eller bara att ge sig på någonting man faktiskt inte helt behärskar. Något jag lätt glömmer bort att man ibland måste göra, eller jag måste göra i alla fall. Under jullovet gav jag mig på att åka skidor utför, något jag gjort innan men verkligen inte mycket. Något jag förstås glömt av hur man gör. Men jag gjorde det trots att jag efter de första timmarna bara ville kasta utrustningen in i skogen. För några veckor sedan lånade jag längdskidor här, ville till en början kasta även de rakt in i skogen. Samma sak när jag förra helgen snörade på mig skridskorna för första gången på hundra år. Varje gång blev jag arg och irriterad för att jag inte kunde, varje gång vände det när jag likt hur man talar med ett barn fått berätta för mig själv att man faktiskt inte kan eller förväntas kunna allt innan man ens har försökt. Efter varje gång ville jag bara mer och mer och mer.
Sån sjukt jävla viktig lärdom, en lärdom jag någonstans hela tiden glömmer bort. Man kan inte kunna allt, och hur kul skulle livet vara om det vore så?
Idag har jag klippt film, samma sak där. Svor och hade mig, datorn var dum och rörlig bild är inte min vän säger jag. Men det blev allt en film, inget man ska jämföra med något annat men det blev ett resultat och jag lärde mig saker på vägen (ett resultat som om några veckor troligen hamnar här). Nästa gång lär jag mig nåt mer. Och så vidare och så vidare... Ledsamt att jag glömmer det där ibland, att det är själva lärandet och upptäckandet av nytt som är livets roliga.
