människa som människa

Sverige, landet lagom sägs det. Möjligt att det stämer, men definitivt inte i mitt fall. Finns ingenting i mitt liv som är lagom. Äta lagom, dricka lagom, handla lagom, njuta lagom, sova lagom, spendera lagom, lagom mycket idér, lagom möjligheter, lagom med tid, leva lagom? Nej det är alldeles för ofta för lite eller för mycket, oftast är det sist nämt som gäller. Inte ens livets första landstingsval räcker det att man deltar i en gång tydligen. Skulle ju också kunna vara ett tecken på hur väl ställt man egentligen har det.

Någon säger plugga, någon ber mig ta det lugnt och sluta få panik -tänk!, någon säger speeda på, någon tycker paris, någon annan barcelona och någon England. Andra tycker jobba i göteborg, malmö stockholm? och skaffa eget, stanna hemma ett halvår och jobba och res sedan igen, plugga språken du vart så inne på, volontärjobba, sydamerika, afrika, indien, australien. Åk till Svalbard och jobba en säsong, upp till skidfjällen, åk till värmen.

Problemet är att jag vill göra allt, precis allt. Vart börjar jag? Det enda jag vet är att pluggandet inte ligger först på listan.

Hej jag heter Katri,
jag bor i Sverige, ett land där jag som snart 21 år har alldeles för mycket val och möjligheter. Jag har gått 12 år i skolan, klarat av det hyfsat bra och relativt lätt (med vissa undantag). Har efter det jobbat om inte heltid så i alla fall såpas att jag klarar mig. Har familj som bryr sig och stöttar, vänner som finns där och jag klagar på livet för att jag inte får spendera det som de senaste månaderna på rundresa i sydostasien. Jag hade möjligheten att i 3 månader bara glassa runt, ta livet som det kommer, se hur livet kan se ut för andra, se en annan verklighet förvånas och förundras över andra människor och hade nog de bästa månaderna i mitt liv. Efter det kunde jag åka hem, fortsätta med mitt liv i den verklighet jag är uppväxt i, i jämförelsevis en jäkligt bra verklighet. När jag jobbar är det 5 dagar i veckan som gäller, lediga helger och rätt mycket långhelger och andra ledigheter dyker upp titt som tätt. Jag klagar för att jag har tråkigt, det blev jobbigt att komma hem.

Mitt i allt detta dyker bilder upp på barnen som bodde på barnhemmet vi besökte i Kambodja, taxichauffören som körde oss till flyplatsen i bangkok, alla de människor som inte hade någonstans att bo, inga pengar till varken kläder eller mat. Barn som förvisso fått lite fler möjligheter i och med barnhemmet men ändå inte mycket, ingen familj, ett liv där skitiga lokaler och en ännu skitigare gata utanför är verkligheten. Chauffören som berättade att han är ledig 5 dagar om året, max, för att få råd med boende och mat. Man skämdes när man berättade att man var ute och reste i 3 månader, de frågade om man jobbade, pluggade, hade sommarlov eller hur det gick till att vi kunde vara borta så länge... Vi tog studenten för 2 år sedan, vi jobbar lite grann hemma och nu är vi nu är ute och reser kastar bort varenda krona vi tjänat ihop. När vi kommer hem så finns det möjligheter ändå, vi tar dagen som den kommer och blir trötta när folk börjar tjafsa om vad man ska göra med sitt liv i framtiden, vi tar det väl som det kommer. De människor man stött på har inte den möjligheten, de måste planera för sitt liv, de kan inte ta dagen som den kommer om de vill överleva veckan, de måste ha en plan och de måste följa den för att få det att gå ihop.

Ilandsproblem, ännu en gång. Är man bortskämd eller bara korkad? Är det så att man även här behver ha en plan och sedan följa den, är jag dum som påstår att man kan ta en dag i taget och livet som det kommer? Har jag rätt att klaga? Måste jag vara nöjd bara för att jag har det bra i jämföresle med andra? Livet är orättvist, vad gör vi åt det?

Varje gång krigslarmet ljuder högt över staden måste jag stanna upp en sekund och fundera över vilken dag det är. Det är alltid måndag så klart och den första i månaden. Jag vet ju att det är så men ändå måste jag bara ta några sekunder till att kontrollera det. Inte av rädsla eller för att jag tror det skulle vara något annat, utan bara av ren nyfikenhet. Så har jag jämt gjort sedan jag fick reda på vad det var som lät sådär högt och konstigt för massor med år sedan. Men en sak som ibland slår mig är frågan om vad som händer om jag någon dag hör exakt samma ljud, tar mina sekunder åt funderingar och kommer fram till att det inte är måndag och inte ens i början av månaden? Vad skulle reaktionen bli av det?

Jag önskar än en gång att jag kunde skriva ett vettigt inlägg om detta ämne som är det enda vi pratar om nu i dagarna, politiken. Ni kan ju gissa vilka partier, vilka frågor, åsikter och resonemang som får mig att blossa upp som mest... Mitt problem är dock att jag blir så fly förbannad, irriterad och ledsen över en del folks sätt att uttrycka sig på så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill vräka ur mig allt men det blir bara en enda smet av det hela.

Men hur som helst vill jag än en gång fråga vem som bestämmer vart man hör hemma om inte alla delar av jorden är en plats för alla? Har någon rätt att bestämma? Jag hade tur, eller otur att födas i detta land, vi får nog kalla det tur. Jag hör hemma här, jag accepteras. Jag är ljus i hyn och har blondt hår, pratar i folks öron för det mesta oklanderlig svenska och har rätt att göra det, jag kallas kristen och har rätt att gå till kyrkan även om jag inte ger mycket för det. Jag har som sagt rätt att vara här. Men eftersom att jag hade turen att födas som västerlänning har även privilegiet att få besöka andra länder i relativt stor utsträckning utan några problem. Jag har också rätt att döma andra människor, bestämma deras värde beroende på hur de ser ut och var de kommer ifrån, hur de klär sig och vilken gud de tror på, hur deras kultur ser ut. Jag har rätt att stödja soldater som åker till andra länder och för sitt krig.

Jag är ledsen, men jag kan inte ens komma till någon slutsats av detta. För jag mår så illa av tanken på att jag kan ha det så här bra när andra får lida och kämpa som bara den för rätten att prata sitt hemspråk. För rätten att behålla sin kultur, be till sin gud, klä sig som man vill, resa vart man vill. Dessutom på grund av vårt välstånd i västvärlden. Löjligt är det att dela upp människorna som vi och dem. Vi alla är människor, ingen är den andra lik - so what?

Jag blir ledsen när jag hör folk säga att man borde förbjuda hemspråk. Det känns för min del bara väldigt korkat. Vi bor på en plats där jag vet faktiskt inte hur många olika språk pratas. Jag skulle vilja påstå att kommunikation är nyckeln till det mesta, då är språkundervisning i mina ögon en självklarhet. Inte bara sitt eget hemspråk utan även andra av planeten jordens talade språk.

Jag vill ha rätt att åka till vilket land jag vill för arbete, jag som västerlänning tar det som en självklarhet att kunna göra det. Men jag tänker absolut inte tillåta att människor från andra nationaliteter gör det samma. Jag tänker kräva att få klä mig hur jag vill i ett annat land, vadå? Alla har väl själva rätt att själva bestämma hur man ska se ut? Men ändå vill jag sätta upp regler för hur människor ska få klä sig i mitt land och min del av världen. Om jag åker till ett annat land tänker jag ta med mig min tro, eller icke befintliga tro och tala mitt språk obegränsat. Men kommer någon till min del av världen får de fan lära sig att fria jul och prata som mig!

Jag är ledsen men jag ser inte logiken.

Jag är trött på hur folk delar upp människor i oss och dem och hur man delar jordens ytor som dina och mina. Jag är trött på att inte förstå, snälla få mig att förstå? Berätta för mig, ge mig hållbara argument och vettiga skäl till varför vi inte ska dela och hjälpas åt?

Det är helt sanslöst, så mycket skräp och så mycket känslor i varenda grej som ligger och skräpar. När den ena bestämt sig för att det går att slänga bestämmer den andre att det ska sparas. Och när de två äldsta i denna historia har kommit överrens om ett beslut lägger ja in min talan som vänder upp och ner på allt igen. Jag låtsas att jag hjälper till men inser att jag i själva verket sitter och öppnar packade lådor för att få se på de gamla fotografierna, eller alla sparade barnkläder. Med andra ord är det precis som det alltid varit för min del. Mamma är på väg åt mitt håll men hon försöker ändå slänga, fast hon slänger fel saker påpekar jag och så är det upp och ner igen. Sedan skrattar vi, hejdlöst åt ingenting och all idioti som vi ägnar oss åt. Pappa står mest och suckar åt oss, håller inne ilskan som blandar sig med ett litet litet fin också det åt idiotin gissar jag. Han vill nog slänga det mesta, men så fastnar även han i något som absolut måste sparas, mamma suckar, jag funderar på de olika val man gör. På att så olika och lika saker kan betyda så olika mycket för människor. Och där står vi, inklämda mellan flyttkartonger och sopsäckar, inser att tiden börjar bli knapp och jag tror att vi alla mest vill flyga därifrån och låta någon annan bestämma, slänga och flytta allt. Men ändå så att det blir rätt, och det blir det ju aldrig. Mitt i allt kan pappa ta fram iphone och fota något helt meningslöst eller ett rätt käsnlosamt ögonblick. 4 dagar kvar, kaos.

Sådär plågsamt påtvingat sällskap. Människor man möjligen skulle tänkas kunna vara vänner med, eller inte alls. Det hör inte hit. Nu är de endast köpare och säljare. De ska köpa och vi ska sälja. De är här för att kolla läget, så att full koll infinner sig innan flytt. Ska krokarna sitta kvar? Vill ni ha hyllorna eller ska vi slänga? Växterna då? Krukorna, skåpen, soffan, skrivbordet, utemöblerna... Allt det som inte får plats i den mindre nya lägenheten. Det känns som skräp ska säljas, tvingas på. Nej tack, nej tack, ne, vi behöver nog inte det heller. Ja okej då, den kan sitta kvar. Är det för att de vill eller för att de inte vill tacka nej till allt av hövlighet endast. Vem vet. Vill de bara springa härifrån eller njuter de av kaffet? Barnen som är med trivs i all fall, det har barn alltid gjort här. Det finns så mycket konstigt att titta på, så mycket att leka med som inte är leksaker, men ändå inte för farliga eller ömtåliga. Men vad tycker föräldrar om det, är de på samma nivå som mina eller vill de ännu en gång springa. Tja vem vet, de pratar och har trevligt, smuttar på kaffet och äter bullen, låter barnen springa runt och leka som de vill på trädgården, gå genom huset till andra sidan där mer gräs finns. Sant eller falskt, ja vad spelar det egentligen för roll, man skapar sitt eget. Är trevlig och får trevligt tillbaka. Varför lägga in massa annat i det? För att det är kul såklart! Nu ska jag delta i kaffet och bullen.

Jag mår illa, jag förstår inte hur människor är funtade. Jag blir så jäkla arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag vill göra något men vet inte vad. Jag kan inte förstå människor som skadar andra. Jag kan inte förstå att människor ser strid som en väg till fred, hur? Förklara för mig. Jag kan inte förstå hur man med ren vilja kan skada en människa eller fler.

Har ni sett filmer som speglar strider, historiska händelser? Kungar som sitter på sina hästar och tittar på när deras underståtar springer iväg och dödar fienden, eller dör själva. Kungar som bestämmer att striden ska fortsätta trots att de som utför striden knappt har något blod kvar. Kungar som beordrar iväg kulor, pilar och spjut åt alla håll, mot fienden. Fienden som även den består av någon kungs underståtar utan mycket kraft kvar. Kulor som hugger av ben, pilar som punkterar hjärtan och spjut som spetsar de som kallas för fiender. De som egentligen är helt vanliga människor. Människor som lurats in, människor som tror att de gör något rätt, människor som dödar andra för att de kallas fiender, människor som avrättar för att någon talat om för dem att det är så man vinner, det är så det blir fred.

Men det var förr, eller hur? Så är det inte nu längre. Nej, så är det inte nu. Kulor, ja visst det används. Men sjut, vad är det? Och hästar, varför det? Pilar, ja jag har ingen aning. Men varför använda sig av sådant? Nu finns det maskiner som kan tillintetgöra en hel stad med bara ett knapptryck. Det finns maskiner som kan avrätta en person på flera hundra meters håll, det finns maskiner som kan avrätta en hel grupp människor på flera hundra meters håll. Kungen då? Jo han finns väl någonstans, men är det verkligen han som ger order? Jag vet inte. Det är alltså inte alls samma sak nu, inte alls.

Men människorna, människorna är desamma. Stridens män och kvinnor är de som lurats in, de som tror att de gör någonting bra. De som tror att de skapar fred och en bättre värld. De som beordras att trycka på knapparna till dödsmaskinerna. De måste ha blivit lurade? Hur kan ni annars förklara dagens värld, dagens samhällen runt om på vår runda planet? Ingen kan väl göra så utan att först ha blivit lurad till det. Ingen människa kan vara så ond, från början?

Denna text föddes ur intet. Egentligen vill jag bara skriva hur jävla förbannad jag blir. Jag vill förbanna alla de människor som inte tänker som jag. Alla de människor som tror att man bekämpar våld med våld. Alla de människor och maktgalna idioter som beordrar iväg trupper åt höger och vänster bara för att de själva ska få ännu mer makt. Alla de som låter sig bli lurade. Alla de som maskerar sin vilja, påstår att det har att göra med att skapa en bättre värld men egentligen bara vill få ut sin ilska över ett visst folkslag. Åh jag har inte ens ord. Jag blir så trött. Hjälplös. Dra åt skogen hela bunten. Jävla idioter!

Varför just idag? Räcker ju att läsa nyheterna vilken dag som helst för att framkalla en sådan reaktion. Men just idag, ja, attacken mot Ship to Gaza. Hade jag varit ond hade jag tryckt på en knapp som förintade hela jävla bunten av idioter som finns runt om på vår runda planet. Men jag är inte som er, jag nöjer mig med att hoppas att ni brinner i helvetet, länge. Ja, jag är lurad jag med. Finns ett sådant?

Läser en text som någon skrivit någon annanstans i cyberspace, det är så väl skrivet. Så många känslor och så många skildringar på bara några rader. Det kunde varit bättre men det är ändå bra, inte bäst men mycket mycket bra. Personen som skrivit har jag mycket svårt för och har länge haft. Det bygger mest på gammalt trams och kanske var jag den tramsiga, kanske var det personen i fråga och kanske har vi båda blivit äldre och klokare, lagt tramset bakom oss, förmodligen. Men tydligen inte, för jag tål det inte, jag kan knappt erkänna för mig själv att jag tycker texten är bra. Varför är det så? Är man så idiotiskt funtad att man inte kan bli glad för andra? Eller är det bara jag? Är det bara så med personer man inte tycker om eller är det rent faktikst så att man även har svårt att glädjas för de man tycker om? Förmodligen är det inte samma sak, jag vet att jag gläds åt mina nära och kära när de gör något bra, men man kan ju börja fundera. Undrar om personen som skrev texten har ändrats, undrar om det är någon vits med att känna sig dum, kanske är skribenten precis samma skrot och korn som då, kanske är jag det med. Vem vet.

Jag sitter här tom på idéer men känner att jag vill skriva. Jag vill trycka ner bokstäverna på tangentbordet och bilda en text, svart på vitt. Men jag har inget ämne. Att skriva är oftast lättast när starka känslor svallar upp, ännu lättare brukar det bli om det är negativa känslor så som avsky, hat och irritation. Det får mig att undra. Är man i allmänhet dålig på att uttrycka sig när man är lycklig? När jag tänker efter är ju det mesta man hör klagosånger på allt från väder och vind till skatter och icke fungerande samhällssystem. Små kommentarer om hur skönt det är ute idag smiter in lite då och då, speciellt nu i den tidiga våren, men de åtföljs ofta av suckar och stön om att man istället för att vara ute måste sitta inne och jobba. Den mesta musiken som är riktigt bra är också många gånger negativ. Å andra sidan kan musik i mina öron aldrig vara negativ, med några få undantag. Men hör på det här! I mina öron är musik alltid positiv. Detta inlägg fick med de sju orden en mycket positivare inställning. Det kanske är det största problemet egentligen? Att vi uttrycker oss positivt men gör det på ett negativt sätt. Jag vet att jag gör det och jag vet att jag ibland suckar bara för att ha någonting att göra eller "säga". Tänk om man kunde bjuda på ett skratt eller leende varje gång istället. Plötsligt har en text bildats, trots att jag inte hade något ämne. 256 ord, 1123 tecken har dittills bildats bara så där, svart på vitt. Jag är nöjd.

Mina vänner skakar på huvudet när jag säger att jag vill flytta till Malmö. Detta tillsammans med att jag av någon anledning börjat lyssna på Beethoven får dem nog att undra om jag slagit huvudet riktigt hårt på sistone. Men så är inte fallet, eller det kanske är så men det är jag i så fall glatt omedveten om.

Jag är i alla fall sugen på något nytt. Utlandet lär få vänta ett tag med tanke på ekonomin, Göteborg är jag trött på, Stockholm lockar inte jättemycket och något ännu mindre än Malmö känns inte bra. Dessutom har jag alltid känt mig väldigt hemma i skåne, jag faktiskt älskar det. Och dialekterna, ja tack. Där har ni mina argument. Sen så hade ju ett ordentligt jobb och egen lägenhet i Göteborg inte vart fel heller, men mera nytt som sagt.

Tror mina vänners motargument mest berodde på att de tror att jag väljer bort dem, men så är ju inte riktigt fallet. Inte alls faktiskt. Nytt men ändå behålla är inget omöjligt i mina ögon - ingenting är omöjligt, att ni aldrg lär er! Vad gäller Beethoven är det mest Fur Elise som spelas, så att säga att jag lyssnar på honom är ju kanske att ta i då? Även om jag lyssnar på mer än detta oändligt klassiska stycke ibland. Att jag skulle ha slgit i huvudet skulle väl inte förvåna någon, men jag tror faktiskt inte jag gjort det. Att vilja ha förändring behöver oftast inte tyda på hjärnskada.

Katri Melander

Jag kan nästan sitta och bli lite avundsjuk när jag läser om andras skolarbeten, jag vill med skriva ett stort arbete om någonting specifikt. Så varför gör jag inte bara det? Det är alla om som förstör, om är en ursäkt man inte ens behöver.

Jag kommer ihåg när vi skull ae skriva en vetenskaplig rapport på ca 10 sidor i samhällskunskapen. Jag skrev om folkmordet i Rwanda och om varför världen reagerade som den gjorde, eller snarare inte reagerade. Jag blev så insatt att jag ville skriva en hel bok om det. Jag tyckte inte att de 10 sidor vi fick breda ut oss på räckte, för det var så fruktansvärt intressant. Jag sa till mig själv att detta ska jag jobba på ändå, jag kan ju faktiskt fördjupa mig mycket mer, utan att det är ett skolarbete. Om jag bara hade haft mer tid nu, då hade jag gjort det. Men det var som sagt skola och då har man, eller i alla fall jag, alltid sjutusen saker till att färdigställa vare sig man vill eller inte, tiden finns inte. Men jag sa till mig själv att när jag har tid, då ska jag göra det! Då ska jag fördjupa mig ordentligt. Det var inte bara under denna uppgift jag talade om detta för mig själv, utan detta var snarare en regel än ett undantag under alla större skrivuppgifter i samhällskunskap och historia. Men så sitter jag här, och har gjort ett jäkla tag utan att ha skola och en massa andra ämnen att tänka på. Men har jag skrivit en rad om något av detta? Har jag ens öppnat dokumenten? N e j. Jag är så jäkla handlingsförlamad och lat att jag bir alldeles matt på mig själv. Jag talade även om för mig själv, och en hel drös andra människor om hur mycket jag skulle ägna mig åt under hösten då jag inte skulle ha någonting att göra. Jag skulle läsa historia på egen hand, för tro det eller ej, det intresserar mig. Jag skulle läsa språk, antingen i någon bra kurs eller på egen hand. Jag skulle plocka fram symaskinen och skapa något bra. Jag skulle hit och dit och överallt. Men har jag ens börjat på något av det? Nu är det F e b r u a r i. Jo, jag öppnade spanskaböckerna för en vecka sedan. Nu har jag förvisso jobbat en del, mer än jag trode att jag skulle göra. Men dötiden, den har allt funnits, det vore lögn att säga något annat.

Det största problemet, intalar jag mig, är att jag får all lust till sådant här på nätterna, när man ska sova. Jag är en nattmänniska. Om jag bara kunde veta att jag inte behöver gå upp i morgon, då hade jag... Det är alldeles för många OM, det är det alltid. Dessa om tar slut på tiden, dessa om gör mig och förmodligen många andra fullständigt handlingsförlamade, dessa om tar för mycket plats och ses som problem i alldeles för stor utsträckning. Det är en regel och inte ett undantag, i alla fall i mitt liv.

Men nu är det slut på alla om, slut punkt. Nu ska jag dock sova, och skriva om Rwanda och allt annat får jag göra en annan dag om när jag har tid!

Nog för att nedskräningar inte är någonting nytt, men jag tycker inte att det är okej. Det är inte okej att dra ner och göra sig av med personal på skolor, framförallt inte på skolor där resurserna redan är för små. Det vill säga i princip alla Göteborgs kommunala skolor. Jag tror inte på att pengar blir sparade, inte i längden.

För vad händer när de redan utsatta barnen hamnar i fel kretsar, vad händer när de inte finns tillräckligt många vuxna att ty sig till, vad händer med de barn som inte har en trygg hemmiljö när inte skolan, det andra hemmet kan agera stöd, vad händer när barnen inte lär sig någonting, när klasserna är för stora, när allt går överstyr, när det blir så mycket jobb för personalen att de inte klarar av det och lämnar skolan eller helt enkelt inte har tid eller kraft att ta till sig när barnen faktiskt tyr sig till dem? Vad tror ni själva?

Att de gör som Einstein, skolkar men sitter hemma och pluggar för att bli smartare än alla andra? Ja, dem finns, det finns förmodligen en massa små Einsteins ute, men långt ifrån alla. Många lcykas nog ta sig genom livet och den skakiga uppväxten och tonårsperioden ändå, men många gör det inte utan problem.

Många hamnar i fel kretsar, många börjar med droger av olika slag, hamnar i bråk, och slås för rättvisan eller helt enkelt för att det är kul eller tufft. Det är ett exempel på skolans misslyckande måste jag säga, när det är tufft att slås, när människor tror att man vinner på det, när människor tror att man bekämpar orättvisan med våld.

I slutändan har vi ett stort gäng outbildade människor som aldrig fått lära sig ordentligt om samhället, en stor grupp som behöver vård av alla dess slag, en stor grupp som tar plats i fängelsernas celler, en stor grupp som lever på sitt rövarliv när ingen kan stoppa dem, en stor grupp som faktiskt kostar onödiga pengar.

Så nej, jag tror inte ett ögonblick på att man sparar pengar genom att ägna sig åt att plocka bort personal på skolor runt om i staden, eller landet. Man förlorar pengar och man förlorar människor, man hjälper människor att förstöra för sig själva.

Nog för att man även som barn har ett stort ansvar över vad man gör, det är inte okej att göra en massa skit för att ingen har sagt till än att det är fel. Men jag måste ändå säga att det större ansvaret ligger hos oss, er, vuxna. Det är vi, ni, som ska föreställa förebilder, det är ni som förlängt människorasens liv, och sedan är det våran och deras tur. Men först är det våran, eran, tur.