människa som människa

Sådär plågsamt påtvingat sällskap. Människor man möjligen skulle tänkas kunna vara vänner med, eller inte alls. Det hör inte hit. Nu är de endast köpare och säljare. De ska köpa och vi ska sälja. De är här för att kolla läget, så att full koll infinner sig innan flytt. Ska krokarna sitta kvar? Vill ni ha hyllorna eller ska vi slänga? Växterna då? Krukorna, skåpen, soffan, skrivbordet, utemöblerna... Allt det som inte får plats i den mindre nya lägenheten. Det känns som skräp ska säljas, tvingas på. Nej tack, nej tack, ne, vi behöver nog inte det heller. Ja okej då, den kan sitta kvar. Är det för att de vill eller för att de inte vill tacka nej till allt av hövlighet endast. Vem vet. Vill de bara springa härifrån eller njuter de av kaffet? Barnen som är med trivs i all fall, det har barn alltid gjort här. Det finns så mycket konstigt att titta på, så mycket att leka med som inte är leksaker, men ändå inte för farliga eller ömtåliga. Men vad tycker föräldrar om det, är de på samma nivå som mina eller vill de ännu en gång springa. Tja vem vet, de pratar och har trevligt, smuttar på kaffet och äter bullen, låter barnen springa runt och leka som de vill på trädgården, gå genom huset till andra sidan där mer gräs finns. Sant eller falskt, ja vad spelar det egentligen för roll, man skapar sitt eget. Är trevlig och får trevligt tillbaka. Varför lägga in massa annat i det? För att det är kul såklart! Nu ska jag delta i kaffet och bullen.