människa som människa

Mina vänner skakar på huvudet när jag säger att jag vill flytta till Malmö. Detta tillsammans med att jag av någon anledning börjat lyssna på Beethoven får dem nog att undra om jag slagit huvudet riktigt hårt på sistone. Men så är inte fallet, eller det kanske är så men det är jag i så fall glatt omedveten om.

Jag är i alla fall sugen på något nytt. Utlandet lär få vänta ett tag med tanke på ekonomin, Göteborg är jag trött på, Stockholm lockar inte jättemycket och något ännu mindre än Malmö känns inte bra. Dessutom har jag alltid känt mig väldigt hemma i skåne, jag faktiskt älskar det. Och dialekterna, ja tack. Där har ni mina argument. Sen så hade ju ett ordentligt jobb och egen lägenhet i Göteborg inte vart fel heller, men mera nytt som sagt.

Tror mina vänners motargument mest berodde på att de tror att jag väljer bort dem, men så är ju inte riktigt fallet. Inte alls faktiskt. Nytt men ändå behålla är inget omöjligt i mina ögon - ingenting är omöjligt, att ni aldrg lär er! Vad gäller Beethoven är det mest Fur Elise som spelas, så att säga att jag lyssnar på honom är ju kanske att ta i då? Även om jag lyssnar på mer än detta oändligt klassiska stycke ibland. Att jag skulle ha slgit i huvudet skulle väl inte förvåna någon, men jag tror faktiskt inte jag gjort det. Att vilja ha förändring behöver oftast inte tyda på hjärnskada.

Katri Melander

Jag kan nästan sitta och bli lite avundsjuk när jag läser om andras skolarbeten, jag vill med skriva ett stort arbete om någonting specifikt. Så varför gör jag inte bara det? Det är alla om som förstör, om är en ursäkt man inte ens behöver.

Jag kommer ihåg när vi skull ae skriva en vetenskaplig rapport på ca 10 sidor i samhällskunskapen. Jag skrev om folkmordet i Rwanda och om varför världen reagerade som den gjorde, eller snarare inte reagerade. Jag blev så insatt att jag ville skriva en hel bok om det. Jag tyckte inte att de 10 sidor vi fick breda ut oss på räckte, för det var så fruktansvärt intressant. Jag sa till mig själv att detta ska jag jobba på ändå, jag kan ju faktiskt fördjupa mig mycket mer, utan att det är ett skolarbete. Om jag bara hade haft mer tid nu, då hade jag gjort det. Men det var som sagt skola och då har man, eller i alla fall jag, alltid sjutusen saker till att färdigställa vare sig man vill eller inte, tiden finns inte. Men jag sa till mig själv att när jag har tid, då ska jag göra det! Då ska jag fördjupa mig ordentligt. Det var inte bara under denna uppgift jag talade om detta för mig själv, utan detta var snarare en regel än ett undantag under alla större skrivuppgifter i samhällskunskap och historia. Men så sitter jag här, och har gjort ett jäkla tag utan att ha skola och en massa andra ämnen att tänka på. Men har jag skrivit en rad om något av detta? Har jag ens öppnat dokumenten? N e j. Jag är så jäkla handlingsförlamad och lat att jag bir alldeles matt på mig själv. Jag talade även om för mig själv, och en hel drös andra människor om hur mycket jag skulle ägna mig åt under hösten då jag inte skulle ha någonting att göra. Jag skulle läsa historia på egen hand, för tro det eller ej, det intresserar mig. Jag skulle läsa språk, antingen i någon bra kurs eller på egen hand. Jag skulle plocka fram symaskinen och skapa något bra. Jag skulle hit och dit och överallt. Men har jag ens börjat på något av det? Nu är det F e b r u a r i. Jo, jag öppnade spanskaböckerna för en vecka sedan. Nu har jag förvisso jobbat en del, mer än jag trode att jag skulle göra. Men dötiden, den har allt funnits, det vore lögn att säga något annat.

Det största problemet, intalar jag mig, är att jag får all lust till sådant här på nätterna, när man ska sova. Jag är en nattmänniska. Om jag bara kunde veta att jag inte behöver gå upp i morgon, då hade jag... Det är alldeles för många OM, det är det alltid. Dessa om tar slut på tiden, dessa om gör mig och förmodligen många andra fullständigt handlingsförlamade, dessa om tar för mycket plats och ses som problem i alldeles för stor utsträckning. Det är en regel och inte ett undantag, i alla fall i mitt liv.

Men nu är det slut på alla om, slut punkt. Nu ska jag dock sova, och skriva om Rwanda och allt annat får jag göra en annan dag om när jag har tid!

Nog för att nedskräningar inte är någonting nytt, men jag tycker inte att det är okej. Det är inte okej att dra ner och göra sig av med personal på skolor, framförallt inte på skolor där resurserna redan är för små. Det vill säga i princip alla Göteborgs kommunala skolor. Jag tror inte på att pengar blir sparade, inte i längden.

För vad händer när de redan utsatta barnen hamnar i fel kretsar, vad händer när de inte finns tillräckligt många vuxna att ty sig till, vad händer med de barn som inte har en trygg hemmiljö när inte skolan, det andra hemmet kan agera stöd, vad händer när barnen inte lär sig någonting, när klasserna är för stora, när allt går överstyr, när det blir så mycket jobb för personalen att de inte klarar av det och lämnar skolan eller helt enkelt inte har tid eller kraft att ta till sig när barnen faktiskt tyr sig till dem? Vad tror ni själva?

Att de gör som Einstein, skolkar men sitter hemma och pluggar för att bli smartare än alla andra? Ja, dem finns, det finns förmodligen en massa små Einsteins ute, men långt ifrån alla. Många lcykas nog ta sig genom livet och den skakiga uppväxten och tonårsperioden ändå, men många gör det inte utan problem.

Många hamnar i fel kretsar, många börjar med droger av olika slag, hamnar i bråk, och slås för rättvisan eller helt enkelt för att det är kul eller tufft. Det är ett exempel på skolans misslyckande måste jag säga, när det är tufft att slås, när människor tror att man vinner på det, när människor tror att man bekämpar orättvisan med våld.

I slutändan har vi ett stort gäng outbildade människor som aldrig fått lära sig ordentligt om samhället, en stor grupp som behöver vård av alla dess slag, en stor grupp som tar plats i fängelsernas celler, en stor grupp som lever på sitt rövarliv när ingen kan stoppa dem, en stor grupp som faktiskt kostar onödiga pengar.

Så nej, jag tror inte ett ögonblick på att man sparar pengar genom att ägna sig åt att plocka bort personal på skolor runt om i staden, eller landet. Man förlorar pengar och man förlorar människor, man hjälper människor att förstöra för sig själva.

Nog för att man även som barn har ett stort ansvar över vad man gör, det är inte okej att göra en massa skit för att ingen har sagt till än att det är fel. Men jag måste ändå säga att det större ansvaret ligger hos oss, er, vuxna. Det är vi, ni, som ska föreställa förebilder, det är ni som förlängt människorasens liv, och sedan är det våran och deras tur. Men först är det våran, eran, tur.

Jag har fått något för Beethoven, jag vet inte vad det är men det är bra.

Sitter och lyssnar på hans mycket lugnande toner, funderar och reflekterar över dagen som gått. Kommentarer och tankar jag hört, delat och fått tilldelade mig.

Framförallt tänker jag på denna eländiga snö som i princip alla utom barnen i pulkabacken klagar på. Det är för mycket, det är jobbigt, det är si och så hit och dit. Det är februari och vi har flera decimeter snö, är inte det rätt underbart egentligen? När var det så sist? Jag vill starkt dra mig till minnes att många andra år, har vi istället suttit och klagat på regnet, på det gråa och det blöta. Ville vi inte ha en vit jul och en vit vinter? Det trodde i alla fall jag. Jag ville ha det.

Jag köper helt klart att snön är jobbig när det kommer till trafiken, absolut, inga motargument där. Men när folk klagar bara för att klaga. Jag tycker det är rätt underbart med snön som lyser upp det annars så trista vintermörkret.

Visst vill jag också ha vår, jag är inget stort fan av kylan men det är som sagt februari. Och jag känner att, när det ändå är vinter så kan det lika gärna vara det fullt ut med snö och allt, som när man var liten! Eller är det en idyll?

Hellre snö än regn och slask (som kommer tids nog ändå)! Och som vikarierande på en skola med barn 6 till 10 år måste jag slå ett ännu hårdare slag för snön. För hur kul är det inte att ta ut stjärtlapparna och pulkorna i backarna?! Synd dock att vintern inte längre är stadig. Så att man kan ge sig på att köpa lite ordentlig vinterutrustning man kan ge sig tusan på och lära sig att använda, som längdskidor kanske?

Men det finns ännu en sak jag inte kan förstå när det kommer till snön…
I Sverige kommer det alltid snö, varje år, ibland lite och ibland lite mer, men det kommer alltid någon snö i någon månad. Det har varit så i jag vet inte hur många år, i alla fall i hela mitt liv som börjar närma sig 20. Men likförbannat är det ändå alltid problem med kollektiv och tågtrafik - alltid på grund av att himlen öppnat sig och släppt ner detta vita blöta ludd.

Jag förstår när det är ordentligt snökaos, allt kan inte alltid vara tipptopp. Men när det kommer lagom med snö, och det blir kaos i all trafik överallt, då blir jag trött. Hur svårt kan det vara att vara förberedd? Det är som sagt inte någonting nytt med snö! Än så länge har vi fortfarande snö i detta land, om så bara några få gånger.

Jordens grader kommer enligt forskarna att stiga upp väsentligt, men det har de inte gjort än. Än finns kylan och än finns snön.

Med detta sagt är återgången till kära Ludwig ett måste. Fur Elise...

...vad som blir av denna blogg!