om
Jag kan nästan sitta och bli lite avundsjuk när jag läser om andras skolarbeten, jag vill med skriva ett stort arbete om någonting specifikt. Så varför gör jag inte bara det? Det är alla om som förstör, om är en ursäkt man inte ens behöver.
Jag kommer ihåg när vi skull ae skriva en vetenskaplig rapport på ca 10 sidor i samhällskunskapen. Jag skrev om folkmordet i Rwanda och om varför världen reagerade som den gjorde, eller snarare inte reagerade. Jag blev så insatt att jag ville skriva en hel bok om det. Jag tyckte inte att de 10 sidor vi fick breda ut oss på räckte, för det var så fruktansvärt intressant. Jag sa till mig själv att detta ska jag jobba på ändå, jag kan ju faktiskt fördjupa mig mycket mer, utan att det är ett skolarbete. Om jag bara hade haft mer tid nu, då hade jag gjort det. Men det var som sagt skola och då har man, eller i alla fall jag, alltid sjutusen saker till att färdigställa vare sig man vill eller inte, tiden finns inte. Men jag sa till mig själv att när jag har tid, då ska jag göra det! Då ska jag fördjupa mig ordentligt. Det var inte bara under denna uppgift jag talade om detta för mig själv, utan detta var snarare en regel än ett undantag under alla större skrivuppgifter i samhällskunskap och historia. Men så sitter jag här, och har gjort ett jäkla tag utan att ha skola och en massa andra ämnen att tänka på. Men har jag skrivit en rad om något av detta? Har jag ens öppnat dokumenten? N e j. Jag är så jäkla handlingsförlamad och lat att jag bir alldeles matt på mig själv. Jag talade även om för mig själv, och en hel drös andra människor om hur mycket jag skulle ägna mig åt under hösten då jag inte skulle ha någonting att göra. Jag skulle läsa historia på egen hand, för tro det eller ej, det intresserar mig. Jag skulle läsa språk, antingen i någon bra kurs eller på egen hand. Jag skulle plocka fram symaskinen och skapa något bra. Jag skulle hit och dit och överallt. Men har jag ens börjat på något av det? Nu är det F e b r u a r i. Jo, jag öppnade spanskaböckerna för en vecka sedan. Nu har jag förvisso jobbat en del, mer än jag trode att jag skulle göra. Men dötiden, den har allt funnits, det vore lögn att säga något annat.
Det största problemet, intalar jag mig, är att jag får all lust till sådant här på nätterna, när man ska sova. Jag är en nattmänniska. Om jag bara kunde veta att jag inte behöver gå upp i morgon, då hade jag... Det är alldeles för många OM, det är det alltid. Dessa om tar slut på tiden, dessa om gör mig och förmodligen många andra fullständigt handlingsförlamade, dessa om tar för mycket plats och ses som problem i alldeles för stor utsträckning. Det är en regel och inte ett undantag, i alla fall i mitt liv.
Men nu är det slut på alla om, slut punkt. Nu ska jag dock sova, och skriva om Rwanda och allt annat får jag göra en annan dag om när jag har tid!
Jag kommer ihåg när vi skull ae skriva en vetenskaplig rapport på ca 10 sidor i samhällskunskapen. Jag skrev om folkmordet i Rwanda och om varför världen reagerade som den gjorde, eller snarare inte reagerade. Jag blev så insatt att jag ville skriva en hel bok om det. Jag tyckte inte att de 10 sidor vi fick breda ut oss på räckte, för det var så fruktansvärt intressant. Jag sa till mig själv att detta ska jag jobba på ändå, jag kan ju faktiskt fördjupa mig mycket mer, utan att det är ett skolarbete. Om jag bara hade haft mer tid nu, då hade jag gjort det. Men det var som sagt skola och då har man, eller i alla fall jag, alltid sjutusen saker till att färdigställa vare sig man vill eller inte, tiden finns inte. Men jag sa till mig själv att när jag har tid, då ska jag göra det! Då ska jag fördjupa mig ordentligt. Det var inte bara under denna uppgift jag talade om detta för mig själv, utan detta var snarare en regel än ett undantag under alla större skrivuppgifter i samhällskunskap och historia. Men så sitter jag här, och har gjort ett jäkla tag utan att ha skola och en massa andra ämnen att tänka på. Men har jag skrivit en rad om något av detta? Har jag ens öppnat dokumenten? N e j. Jag är så jäkla handlingsförlamad och lat att jag bir alldeles matt på mig själv. Jag talade även om för mig själv, och en hel drös andra människor om hur mycket jag skulle ägna mig åt under hösten då jag inte skulle ha någonting att göra. Jag skulle läsa historia på egen hand, för tro det eller ej, det intresserar mig. Jag skulle läsa språk, antingen i någon bra kurs eller på egen hand. Jag skulle plocka fram symaskinen och skapa något bra. Jag skulle hit och dit och överallt. Men har jag ens börjat på något av det? Nu är det F e b r u a r i. Jo, jag öppnade spanskaböckerna för en vecka sedan. Nu har jag förvisso jobbat en del, mer än jag trode att jag skulle göra. Men dötiden, den har allt funnits, det vore lögn att säga något annat.
Det största problemet, intalar jag mig, är att jag får all lust till sådant här på nätterna, när man ska sova. Jag är en nattmänniska. Om jag bara kunde veta att jag inte behöver gå upp i morgon, då hade jag... Det är alldeles för många OM, det är det alltid. Dessa om tar slut på tiden, dessa om gör mig och förmodligen många andra fullständigt handlingsförlamade, dessa om tar för mycket plats och ses som problem i alldeles för stor utsträckning. Det är en regel och inte ett undantag, i alla fall i mitt liv.
Men nu är det slut på alla om, slut punkt. Nu ska jag dock sova, och skriva om Rwanda och allt annat får jag göra en annan dag om när jag har tid!
Kommentarer
Trackback
