människa som människa

Den uppfriskande känslan av att göra någonting nytt, litet som stort. Eller bara att ge sig på någonting man faktiskt inte helt behärskar. Något jag lätt glömmer bort att man ibland måste göra, eller jag måste göra i alla fall. Under jullovet gav jag mig på att åka skidor utför, något jag gjort innan men verkligen inte mycket. Något jag förstås glömt av hur man gör. Men jag gjorde det trots att jag efter de första timmarna bara ville kasta utrustningen in i skogen. För några veckor sedan lånade jag längdskidor här, ville till en början kasta även de rakt in i skogen. Samma sak när jag förra helgen snörade på mig skridskorna för första gången på hundra år. Varje gång blev jag arg och irriterad för att jag inte kunde, varje gång vände det när jag likt hur man talar med ett barn fått berätta för mig själv att man faktiskt inte kan eller förväntas kunna allt innan man ens har försökt. Efter varje gång ville jag bara mer och mer och mer.

Sån sjukt jävla viktig lärdom, en lärdom jag någonstans hela tiden glömmer bort. Man kan inte kunna allt, och hur kul skulle livet vara om det vore så?

Idag har jag klippt film, samma sak där. Svor och hade mig, datorn var dum och rörlig bild är inte min vän säger jag. Men det blev allt en film, inget man ska jämföra med något annat men det blev ett resultat och jag lärde mig saker på vägen (ett resultat som om några veckor troligen hamnar här). Nästa gång lär jag mig nåt mer. Och så vidare och så vidare... Ledsamt att jag glömmer det där ibland, att det är själva lärandet och upptäckandet av nytt som är livets roliga.

Strax innan skidbackens första dag satte igång i mellandagarna, smått skakig. Karins bild.