människa som människa

Jag dansar, tillsammans med vänner. På ett trångt dansgolv. Det är varmt och stämningen är god, vätska töms ur glas och flaskor, sånger sjungs med i och skratten avlöser varandra. Ben som rör sig, armar som försöker göra sitt, ett tankesystem som inte bryr sig om annat än det som sker i stunden. En stund som snabbt byter karaktär. För bakom mig finns någon, givetvis det är trångt. Men denna någon är lite väl nära och dennes armar är plötsligt runt mig. Jag har inte sett ansiktet men jag förmodar att det är en man. Händerna rör sig över min kropp, tar på ställen och på ett sätt jag inte tycker är okej.

Jag var ute på krogen i helgen. Höll till på dansgolven, inte särskilt berusad. Fullt medveten om vad som hände runt i kring. Första gången på ganska länge jag svängde runt ute faktiskt. Vad som slog mig, mellan insikterna om att musik förändras och jag blir äldre, var att jag glömt vad man får stå ut med som tjej, där i trängseln..

På någon sekund är man fast och den närgångna personen har definitivt korsat en gräns. Vännerna förstår direkt, även andra i närheten förstår. Jag vill inte och det kan mina medmänniskor uppfatta. Hjälpen är framme på en millisekund och en vänlig hand har dragit mig där ifrån.

Jag slås då av insikten som så många gånger förr. Män är från mars. De pratar ett annat språk. Tills jag tänker en gång till. Det kan väl inte vara en förklaring? Det kan inte vara svaret och det som berättigar detta beteende?

Någonting stämmer inte i vårt samhälle, när människor tror att det är okej att göra som man vill för att alkohol är inblandat, för att det är trångt och bara för att man själv vill. Respekten för medmänniskan är som bortblåst. Varför och hur kan det vara så, vad är det som gör att detta är ett beteende som anses vara okej.

 

Är det vi, runt om som inte är tydliga nog? Är det signalerna i samhället som inte går fram, eller finns dem ens? Vad lär vi våra barn och varandra? Det är ju uppenbart att någonting är infekterat.

Detta är små händelser. Händelser som inte bara jag utan i princip alla tjejer är med om. Inte en gång per kväll utan snarare tio.

Jag tänker på alla de våldtäktsdomar och framförallt icke domar som på sistone varit på tapeten. Hur ett nej inte kan betyda nej. Grundläggande. Hur man som gärningsman kan skylla på att man inte förstod, eller ville förstå? Någonstans finns den bristande länken. Ickerespekten för ett nej, ett samhälle som på något sätt tycker det är okej att bara köra på och köra över.

Vi skämtar bort det, konstaterar ännu en gång att män måste vara från mars. Svär och går därifrån.