människa som människa

Läser en text som någon skrivit någon annanstans i cyberspace, det är så väl skrivet. Så många känslor och så många skildringar på bara några rader. Det kunde varit bättre men det är ändå bra, inte bäst men mycket mycket bra. Personen som skrivit har jag mycket svårt för och har länge haft. Det bygger mest på gammalt trams och kanske var jag den tramsiga, kanske var det personen i fråga och kanske har vi båda blivit äldre och klokare, lagt tramset bakom oss, förmodligen. Men tydligen inte, för jag tål det inte, jag kan knappt erkänna för mig själv att jag tycker texten är bra. Varför är det så? Är man så idiotiskt funtad att man inte kan bli glad för andra? Eller är det bara jag? Är det bara så med personer man inte tycker om eller är det rent faktikst så att man även har svårt att glädjas för de man tycker om? Förmodligen är det inte samma sak, jag vet att jag gläds åt mina nära och kära när de gör något bra, men man kan ju börja fundera. Undrar om personen som skrev texten har ändrats, undrar om det är någon vits med att känna sig dum, kanske är skribenten precis samma skrot och korn som då, kanske är jag det med. Vem vet.